Röjdykarna

RÖJDYKARNA

Vid Röjdykardivisionen i Skredsvik utbildas en grupp särskilt utvalda sjömän och officerare till marinens röjdykare.

Röjdykarna jobbar med att lokalisera och röja sjöminor och ammunitionseffekter i svenska och internationella vatten. Röjdykardivisionen bidrar även med personal till försvarsmaktens samlade ammunitionsröjningsförmåga på land genom divisionens EOD-grupper (Explosive Ordnance Disposal – ammunitionsröjning). Deras förmågor är efterfrågade och de deltar regelbundet i internationella insatser där de röjer oexploderad ammunition och hemmagjorda bomber. Röjdykardivisionen har sedan 1954 sin bas i Skredsvik, vid Gullmarsfjorden. Basens ligger väderskyddad och med omedelbar tillgång till det vattendjup som behövs för utbildning av röjdykare till 60 meters djup. Med varierande terräng finns det goda möjligheter till utbildning och dykning.

ANSELM

Sir Anselm Zacharias Dykén är namnet på den groda i guld eller silver som får bäras av röjdykare. Han är ett skyddshelgon och erhålls efter genomförd Röjdykarexamen. Originalet till denna figur är en gummigroda som Rolf Hamilton köpte med sig då han återvände från sin UDT-utbildnig 1953 och denna groda finns fortfarande välbehållen i en monter i Skredsvik.

MARKETING

HISTORIK

År 1952 lade Rolf Hamilton grunden till dagens röjdykardivision då han startade den första svenska militära dykarskolan. Hamilton, genomförde den amerikanska marinens dåvarande röjdykarutbildning, nuvarande Navy Seals UDT (Underwater demolition training) i USA. Vid hemkomst förlade han utbildningen till Skredsvik på västkusten, som sedan dess varit röjdykarnas hemvist.

Utvecklingen av minvapnet med allt mer avancerade avståndsminor under andra världskriget och svårigheten att röja dem med konventionella svep stod klart för de flesta. Ett intressant alternativ för Marinen blev säkert därför att röja minor med dykare.

Under ett besök vid Royal Navy och HMS Vernon året 1951 studerade och noterade minofficeren Rolf Hamilton verksamhet och utbildning av grodmän för både offensiva och defensiva uppdrag. Hamilton satte därefter ihop en skrivelse om sitt besök, där han berättade om dykeriverksamheten och hur han såg behovet av denna i den svenska flottan.

I samband med Rolf Hamiltons skrivelse utkom Marinorder 126 5/3 1951 med rubriken "Kurs för Röjdykare".

En kurs på prov skulle annordnas och totalt 15 röjdykarelever skulle tas ut från sjömansutbildningens svepmatroser. Om kursen faktiskt genomfördes eller ej har inte kunnat fastställas.

I augusti 1951 beslutades det att en ny kurs för röjdykare skulle starta 1952. Totalt 25 värnpliktiga, tre minutbildade officerare och högst fyra minutbildade underofficerare skulle genomgå utbildningen.
Den 7 juli 1952 påbörjades utbildningen vid Björkö där Rolf Hamilton tjänstgjorde som instruktör och kursledare tillsammans med fartygschefen och instruktören Gösta Fahlman.

Hamilton hade valt ut totalt 33 deltagare varav 22 var värnpliktiga. De utvalda var de som var i fysisk topptrim samt visade stort intresse, envishet och framåtanda. Totalt 18 värnpliktiga utexaminerades 1952.

Ytterligare en kurs genomfördes på Björkö år 1953. Samma år som Rolf Hamilton tillsammans med Gösta Fahlman skickades till USA för att genomgå en specialkurs i lätt dykning för kommandosoldater. Målsättningen med utbildningen var att fostra eleverna till stenhårda dykare där all fysisk vekhet måste arbetas bort. Så småningom fick Rolf Hamilton och Gösta Fahlman genomleva den så kallade "Helvetes-veckan" eller "Hell week" som nuvarande Navy SEALs kallar den.

Efter den genomförda utbildningen i USA anlände Kapten Rolf Hamilton, den 7 Juli 1954, med den första röjdykarkursen till Gullmarsbasen i Skredsvik.
Platsen ansågs idealisk för denna utbildning. Från 1956 och ett antal år framåt utbildades även attackdykare på basen. Senare koncentrerades utbildningen till att endast omfatta röjdykare.

Tillsammans med Rolf Hamilton anlände 4 underofficerare som skulle finnas med i röjdykarutbildningen ett stort antal år och gå under benämningen "de fyra musketörerna". De var flaggstyrmannen Hugo Lindberg, och styrmännen Birger Rosén, Knut Bielsten och Lennart Lindner.

Att röjdykarna var användbara och efterfrågade stod tidigt klart. Tidningsklipp från 50-talet vittnar om de många olika uppdragen som genomfördes. Fynd av minor, sök efter försvunna personer och lokalisering av havererade flygplan ingick i röjdykarnas vardag.

Röjdykardivisionen var de första fyra åren helt och hållet sjögående, med en liten, men mycket viktig landresurs i Skredsvik. Fartygsflottan bestod till en början av fyra ombyggda "smackar" som hade utrustats med portabla tryckkammare och kompressorer för att kunna användas inom dykeriet.

Sedan 1954 har fartyg och byggnader varierat i antal och typ. "Smackar", M-båtar, stamfartygen HMS Ägir, minröjningsfartyg typ Landsort samt röjdykarbasfartyget HMS Skredsvik är några av fartygen. Flertalet byggnader så som Alpvillan, Bergsvillan och bastun finns kvar på divisionen än idag.

Fram till försvarsbeslutet 2000 ingick röjdykare i totalt fem krigsorganiserade röjdykardivisioner.
Den nuvarande Röjdykardivisionen är idag förlagd vid Gullmarsbasen i Skredsvik. Men röjdykare verkar även från minröjningsdivisionerna i Stockholm och Karlskrona.

Gullmarsbasen är än i dag en mycket speciell plats och basen ligger varje röjdykare varmt om hjärtat.